Holism, som ett filosofiskt begrepp, hänvisar generellt till tanken att delar av en helhet är sammankopplade och inte kan förstås eller analyseras isolerat från sin omgivning. Förståelsen och betydelsen av holism varierar mycket mellan buddhistiska och västerländska filosofier. Här är en mycket kort jämförelse:
Buddhistisk filosofi:
I buddhistisk filosofi är holism djupt rotad i dess kärnläror. En av de grundläggande begreppen inom buddhismen är sammanlänkningen av alla ting. Detta hänvisas ofta till som ”sammanhängande uppkomst/samverkan”. Enligt denna uppfattning uppstår och existerar alla fenomen, inklusive individer och deras erfarenheter, i beroende av andra fenomen. Allt hänger ihop i en komplex väv av orsakssamband, och det finns inget oberoende, permanent jag.
Buddhismen betonar förståelsen av denna sammanlänkning som ett sätt att inse verklighetens natur och för att lindra lidande. Målet med buddhistisk praxis ses ofta som att uppnå upplysning eller Nirvana, vilket innebär att överskrida illusionen av separation och fullt ut erkänna tillvarons sammanlänkade natur.
Västerländsk filosofi:
I västerländsk filosofi har idén om holism också utforskats av olika tänkare, men den har inte varit så genomgripande eller central som den är i buddhistisk filosofi. Vissa västerländska filosofer, som gestaltpsykologer och några ekologiska filosofer, har betonat holism. Ändå, generellt sett, lutar västerländskt tänkande ofta mer mot reduktionism, som försöker förstå komplexa fenomen genom att bryta ner dem i enklare, mer hanterbara delar. Här har Beteendevetenskapen sina rötter.
I västerländska vetenskapliga och filosofiska traditioner ligger det ofta en tonvikt på att analysera världen genom objektiva, empiriska metoder och att försöka förstå fenomen genom att isolera och studera deras individuella komponenter. Detta reduktionistiska tillvägagångssätt har varit mycket framgångsrikt inom många vetenskapliga områden men kanske inte fångar hela komplexiteten hos sammankopplade system. En speciell gren inom detta kan tyckas vara Fenomenologi men även om Edmund Husserl även här ägna sig åt att reducera för att studera just fenomen så går hans resonemang på ett finurligt sätt mot att observera fenomenens kopplingar till våra sinnesorgan och hur människan gör holistiska kopplingar för att skapa holistisk mening av det observerade. Här ser man också hur Gestalt psykologin visar på hur det mänskliga sine fyller i saknad information för att skapa meningsfulla helheter.
Ytterligare en västerländsk skola av reductionism som blir holism är fältteorin som erkänner att när en del påverkas så påverkas alla andra delar och även kvantfysiken pekar på hur till synes enskilda isolerade partiklar kan dyka upp på flera ställen samtidigt. Det är på inget sätt något mystiskt utan fullt förklarligt logiskt och matematiskt.
Inom psykologi och psykoterapins traditioner i väst går mot beteendevetenskap där reduktionism är förhärskande, kanske ser vi en förändring genom exempelvis ACT och andra former av terapier som vill ge holismen en möjlig plats i att hjälpa människan till en ”mänskligare” förståelse av sina upplevelser.
Det är viktigt att notera att både österländska och västerländska filosofier är enorma och mångfaldiga, med olika skolor och tolkningar. Därför kan det finnas variationer och nyanser inom varje tradition vad gäller deras perspektiv på holism. Men den kontrasterande betoningen på sammanlänkning i buddhistisk filosofi och tendensen till reduktionism i västerländsk filosofi är anmärkningsvärda drag i deras respektive tillvägagångssätt för att förstå världen och verkligheten.
