Kategori: <span>Vård</span>

Den Gyllene Regeln

Många gånger så undrar vi vad som händer i det terapeutiska rummet? Vad händer när vi genomför en psykoterapi, vad är det som sker.

När Martin Buber var mycket liten övergav hans mor familjen och senare i livet när han fick chansen till en återförening så gick detta återföreningsmöte väldigt dåligt och han bestämde sig för att använda sitt snille till att kasta ljus över ”mötet” mellan människor.

Under samma tidsperiod arbetade även Dr. Freud med att utveckla kunskapen och förståelsen i studiet av den mänskliga psykologin. Psykoanalysen, Gestaltpsykologin och flera andra började applicera denna nya kunskap i den värld vi upplever på ett personligt plan. Vår inre karta får en medvetenhet och vi kan börja agera i enighet med den holistiska principen som den gyllene regeln målar upp för oss. DU och jag eller som teologen Martin Buber säger ”det finns inget jag utan ett du” och skall vi uttala vår identitet så är det både ifrån den andre och i relation till den andra.

När vi är, som Martin Heidegger säger, ”inkastade i detta vårt liv” så är vi automatiskt delare av vår mänskliga upplevelse vilket gör upplevelsen identifierbar. De skador vi får genom vårt liv skapar en separation från det delade etiska värdet och igenom psykoterapin får vi hjälp att uppleva (medvetandegöra) vår karta och börja delta i att samskapa denna karta. Vi får ”syn på” vår egen roll i samskapandet och kan själva påverka den med hjälp av egna samskapande existentiella val.

Detta skapar utrymme för den gyllene regeln att börja verka för oss och när den gör det så verkar den för alla andra också. På det sättet är den en mänsklig relationell funktion

Den gyllene regeln har ingenting med politik och religion som maktskapande att göra utan är mer ett verktyg vi får tillgång till att relatera till varandra. Det är också en funktion såsom andningen eller hjärtats slag, som hur vi hör, ser och på andra sätt förnimmer den andres varande i kontakt med den värld vi lever i.

Jag är inte bara jag utan jag är medveten om mig genom Du och jag blir till i min kontakt med dig.

Anknytningsteorin har en annan variant av denna där en människa föds ur en annan, genom fysiska, andliga och psykologiska processer, och skapar ett ”jag” att bli medveten om genom vår kontinuerliga process mot vuxenskapets samgående i en hel värld istället för att bara uppleva den första enda relationen.

Den gyllene regeln är en delad regel som applicerad skapar kontakt genom respekt och kärlek till den andre.

Den gyllene regeln är en grundläggande etisk princip och finns i de flesta religioner och i många filosofiska läror.

Den äldst bevarade är från filosofen Kofucius 500 f.kr.

Konfusianismen säger:

Finns det någon grundsats som bör tillämpas under hela livet? Säkert är regeln om kärleksfull godhet en sådan. Gör intet mot andra vad du inte vill att de skall göra mot dig.

Kristendomen säger:

Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.

Det är både i den negativa och i den positiva formen.

Det är också grunderna i hur de ateistiska, existentialistiska och humanistiska etiska reglerna.

standardiserad sjukvård

Jag återger här en artikel som publicerades i GP och som är värd att läsa ur ett vårdperspektiv. Svensk sjukvård behöver utvecklas och ta bättre hand om både behandlare och patienter.

———————————————-

 

Standardiserad psykvård nöter ned personal och patient

DebattStandardiseringen av den psykiska hälsovården nöter ned och fördärvar för både patienter och personal, skriver socionom Eva Friberg och psykolog Anders Rydell.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Den psykiska ohälsan skenar i vårt samhälle och behandlingsapparaten inom den offentliga, och även den privata psykvården, har aldrig haft så fullt upp som nu.

Ansatser till att stävja trenden sker inte sällan med hjälp av medicinsk omplåstring och standardiserade behandlingsmetoder. Dessa metoder anses dock ganska ofta, av både behandlare och patienter, vara minst sagt bristfälliga. I alla fall om man vill få till en verklig utveckling och varaktig förändring hos patienten. Man kan nämligen fråga sig om man som patient, under dessa förutsättningar, kan eller kanske snarare hinner bygga upp en tillräcklig självreflektion och förmåga till egenomsorg för att kunna leda sig själv till bättre mående och funktion i tillvaron.

En professionell behandlare som pressas in i en standardisering nöts till slut ned och kan omöjligt upprätthålla sin professionalitet.

En viktig aspekt i denna standardiseringstrend är tidsaspekten, det vill säga antal samtalssessioner som erbjuds samt under hur lång tidsperiod detta erbjuds. Fler och fler behandlare inom den psykiska hälsovården vittnar om ökad standardisering vad gäller förväntad tidsåtgång i behandlingsförloppet. Detta gäller oavsett vilken terapiskola man anser sig tillhöra.

Problemet med detta är inte bara att patienternas möjligheter till rimlig bot och lindring sätts på spel. Det blir även problem för behandlaren i ett sådant system. En professionell behandlare som pressas in i en standardisering på detta sätt nöts till slut ned eftersom det blir omöjligt att upprätthålla sin professionalitet, det vill säga erbjuda behandling med hänsyn till patientens individuella behov av tid och kontinuitet. Det är i själva verket orimligt att förvänta sig att behandlare ska kunna knyta an till och investera i sina patientförlopp när de inte ges frihet att behandla färdigt.

Denna låsning vid en på förhand specificerad tidsåtgång skulle aldrig förekomma inom andra sjukvårdsområden.

Denna låsning vid en på förhand specificerad tidsåtgång skulle aldrig förekomma inom andra sjukvårdsområden såsom till exempel cancervård eller diabetesvård, där patienter som regel blir behandlade så länge och så mycket som det behövs. Men vid psykisk ohälsa så gäller inte detta. Då ska patienten ofta istället pressas in i en viss standard med ett specifikt antal sessioner eller ett maximalt tak gällande antal. Är patienten sedan inte färdigbehandlad så står hen där, snopen och med skägget kvar i brevlådan. Patienten har helt enkelt inte passat in i behandlingsapparatens standardmall.

Man kan benämna denna stelbenta cirkus som en dränerande och robotiserad löpande-band-verkstad.

Utifrån ett organisatoriskt perspektiv kan man benämna denna stelbenta cirkus som en dränerande och robotiserad löpande-band-verkstad. Uttryck som ”jag sitter ju bara här och pumpar individer” och liknande formuleringar hörs ofta från behandlare som jobbar utifrån dessa förutsättningar.

Från ledningens sida används ofta uttryck som ”produktion”, ”flöde” och ”genomströmning” för att beskriva effekter och kvalitet i behandlingsverksamheten. Vill man som patient gå i behandling i ett sådant system?

Patienter behöver den behandling som krävs för rimlig bot och lindring. Att det kräver olika behandlingsvolym och tar olika lång tid att behandla olika individer för olika tillstånd torde vara en total självklarhet.

Varför skulle en människa som fått tillräckligt mycket behandling klänga fast vid sin behandlare?

Kritik och motstånd riktas dock ofta mot att erbjuda löfte om tillräcklig behandling, med motiveringen att patienter då skulle klänga sig fast vid sina behandlare onödigt och kostsamt länge och av ren glupskhet tillförskansa sig behandling som egentligen inte behövs. Varför skulle en människa som fått tillräckligt mycket behandling bete sig på det sättet? Om en patient klänger sig fast så kanske det snarare kan vara så att vederbörande faktiskt inte är tillräckligt färdigbehandlad för att kunna stå på egna ben.

Man kan avslutningsvis fråga sig om ledningen för svenska behandlingsinstanser saknar insikt om de här behandlingstekniska utmaningarna eller om man helt enkelt har andra bevekelsegrunder för sin standardiseringshets. En gissning som kanske inte är helt tagen ur luften är att man helt enkelt har ett kortsiktigt tänk, vilket i kombination med längre och längre köer gör att man ser sig tvungen att komprimera behandlingsutbuden. På sikt är det dock en mindre bra idé eftersom de patienter som inte får tillräcklig behandling snabbt ställer sig sist i kön igen.

Å ena sidan ser vi halvbehandlade patienter som på måfå valsar omkring i olika delar av vårdsystemet och å andra sidan ser vi behandlare som stapplande tar sig till jobbet varje morgon.

De ekonomiska och mänskliga kostnader som detta på sikt får för samhället kan visserligen vara svårt att förutse, men redan i dag ser vi tydliga varningssignaler. Å ena sidan ser vi halvbehandlade patienter som på måfå valsar omkring i olika delar av vårdsystemet och å andra sidan ser vi behandlare som stapplande tar till jobbet varje morgon för att med mössan i hand fullfölja sin egen nednötningsprocess. Frustrationen och maktlösheten rinner genom verksamheten åt båda håll och trovärdigheten utåt mot allmänheten sätts på spel.

Läget är dock klurigt, ruggigt klurigt. Risken med att påpeka brister i sin egen verksamhet är nämligen att man uppfattas som störande och bökig. Det blir krångel och dålig stämning. I det korta perspektivet nöjer vi oss därför ofta med fredagsfika och lön. Men vad ska vi nöja oss med på sikt?

Eva Friberg

socionom, verksam som kurator

Anders Rydell

leg psykolog, specialist i organisationspsykologi

Gestaltterapi och Evidens

Jag kom att läsa denna artikel på gestaltterapi.info och jag vill dela med mig. Jag har alltså inte skrivit denna text. …

Gestaltterapi, vad är det?

Gestaltterapi är en form av psykoterapi som funnits sedan starten 1951 då grundarna gav ut boken ”Gestalt therapy: …

Vårt immunförsvar behöver förstärkas mot Covid-19

Från tid till annan kommer influensor och kraftfulla luftvägsinfektioner som drabbar människor i hela samhället. I samband …