Etikett: <span>Kärlek</span>

Hur kan vi älska oss själv mer?

Svar: Hur kan vi acceptera oss själva mer. 

De flesta har blivit socialiserade liksom ett barn. Föräldrarna har pressen på sig att socialisera barnet så att det blir anpassat i världen, i världens ögon, och när de gör det genom att använda metoden att straffa och belöna olika former av beteenden, och det startar tidigt i livet, så finns det en massa meningsskapande utbyte av erfarenheter mellan barnet och den vuxne. 

När de skapar barnets känslomässiga karta så visar den vuxne för barnet att vissa av barnets beteenden och VARANDEN inte är acceptabelt. Resultatet blir någon form av upplevelse av att vara ovärdig eller olämplighet i alla människor, det blir resultatet av socialisering på det ena eller det andra sättet. Väldigt få människor kommer ur denna process opåverkade.

Man kan säga att Ego eller personality på ett sätt är byggt på… Undertryckande av ID eller impuls-livet, för samhället måste/försöker komma på att hantera barnets impuls-liv (addera impulskontroll) som ger upplevelsen av att; På något sätt så är jag dålig, jag har de här beteendena som inte är acceptabla, sedan bygger man den sociala konstruktionen och slutprodukten är en person som ser till sin omgivning och ber om bekräftelse, ”är jag god nog? Tycker du om mig? Är jag acceptabel för dig.

Och du får ett A för att du anstränger dig och om du inte får ett A så är det inte så att du inte känner någonting alls; du känner dig dålig. Det är som att grunden för för din position i världen är negativ, alltså mindre än noll eller inte noll.

Så du försöker konstant använda dina livserfarenheter att motbevisa denna känsla av mindervärdeskomplex. Det är en väldigt vanlig situation i social anpassning och mänsklig utveckling.

Precis bakom detta är var den andliga domänen börjar, det är en del av (….) Som bara betraktar världen såsom den är.

När man har en negativ ”sak” (självbild) som pågår så kan man försöka eliminera ”saken” genom att applicera dess motpol som i detta fall, 

så om där är en känsla av mindre värde så kan man applicera självkärlek. Eller så kan vi gå bakom hat och kärlek och börja med att säga att vi erkänner oss själva, erkänner oss mänskliga och vi hör att vi gör oss själva mindre värda och otillräckliga och vi erkänner oss själva och det ord jag vill använda är ”uppskattning” att uppskatta det som är, att uppskatta mig själv.

Det är som att du går ut i skogen och du betraktar träden och uppskattar dem, du säger inte ”det trädet är bra och det trädet är dåligt” för något träd är för tjockt, för smalt, för kort, för långt, krokigt eller rakt…. Om du inte är en skogshuggare (tillverkare av skogsprodukter) För det mesta så betraktar du träden och uppskattar dem för vad de är, de Är, men så fort du kommer i närheten av människor går du omedelbart in i ett tillstånd av dömande. Bättre och sämre. 

Du gör det utifrån din egen osäkerhet från ditt eget behov av att bekräfta dig själv, den personen har mer hår än jag… det finns dimensioner av ständigt dömande: Är jag en tillräckligt bra kvinna, mor, far, människa, är jag stark nog, är jag känslig nog, är jag levande nog, ja vad som helst.

Du blir konstant fångad i att leva i en dömande värld. Om du börjar att öva på att se människor som träd och uppskatta dem som de är, inkluderande dig själv, och börjar uppskata dig själv.

Uppskatta din mänsklighet:

Ta mig so exempel, Jag har en bild av mig själv som kärleksfull, empatisk, närvarande, klar och accepterande o.s.v. Ibland blir jag dock  trött och då blir jag kanske arg, irriterad, kort tålamod, nedlåtande och avstängd mm. Och då blir jag riktigt generad för det är inte vem Ram Dass skall vara (självbild) Det skall ju föreställa att jag är allt det där positiva så då börjar jag förställa mig som de där positiva sakerna (jag ser mig själv vara) vilket gör att det är beräkning och avsiktlig förledning/manipulation inblandad och då är jag inne på fel väg för det skapar exklusion och avstånd. När vi gör så att vi förställer oss istället för att vara dem vi verkligen är så skapar det avstånd och exklusion från varandra. Det är dåligt.

Jag blev tvungen att riskera att vara sann, jag blev tvungen att bli äkta med andra människor och inse att det vi delar med varandra är vår sanning, och sanningen innefattar hela och allt vårt innersta (inte bra det goda och fina) Och det första jag var tvingen att göra var att acceptera min egen sanning. Jag blev tvungen att tillåta mig att vara en människa av kött o blod.

Jag blev väldigt hjälpt av min ”guide” Emanuel, min Andlige vän, som när jag frågade: ”Vad gör jag på jorden” svarade: ”Varför provar du inte att använda manualen/läroplanen, varför försöker du inte vara människa…” Jag har alltid trott att komma närmare gud innebar att jag skulle förneka min mänsklighet och omfamna det gudomliga och vad jag insåg var att vägen till sanning kanske var att omfamna (hela livssituationen) hela mitt varande, vilket var att omfamna både min mänsklighet och min gudomlighet, och inte ömka mig i det utan erkänna det. Ej heller döma det eller förankra det i historisk/social erfarenhet utan erkänna och tillåta min fulla mänsklighet.

Så jag har kommit hit idag att jag är vad jag är mycket mer och vissa människor tycker om det och visa andra tycker inte om det. Om de gillar det så är det deras problem och gillar det inte det så är det också deras problem jag tar inte det ansvaret på mig… så mycket… det är en långsam process.

Vad jag fann var att när jag började tillåta mig att vara mer mänsklig, tillåta mig att vara den jag är, så förändras jag mycket snabbare i mig själv, händelser och uppfattningar lämnar mig snabbare. Det var som att jag var i en modell baserad på negativitet, att tycka lilla om mig själv, och när jag accepterade att jag är en människa med alla mina olika aspekter, så började saker och ting att flöda och jag kunde känna förändring ske i mig själv. Sedan kunde jag börja erfara min egen skönhet och det skrämde mig för det var så annorlunda och t.o.m. kontrasterande mot den modell av mig själv jag hade byggt upp genom alla mina år fram till nu, det att jag behövde vara ”god” för att få vara vacker, och idén att jag bara är….

Det, vad som är… När du ser på ett träd, en sten eller en flod så är det (objektet) i sin egen rätt vackert. Du ser sönderfall och det är vackert, Jag känner Laura Huxley som är en väldigt god vän till mig… i hennes kök så har hon dessa kärl över diskhon och hon stoppar alla former av bitar av avfall i dessa kärl och när de ruttnar så bildar de olika former av vackra processer som blir till konst, det är egentligen skräp och avfall, det är skräp som konst. Vi ser det också och det är otroligt vackert, absolut skönhet. 

Jag började träna mig (expandera mig medvetenhet) i att se på universum ”såsom det är”  för att se skönheten i alla dessa processer och förstå det man kallar ”den horribla skönheten” i det. Det finns skräck och skönhet i det för det är sönderfall, vi är alla sönderfall, jag ser mitt huvud och det är sönderfall, och det är vackert och horribelt samtidigt, och jag bara lever med det och det var där jag började se skönheten i det. 

Så vi talar om att uppskatta vad som är. Inte ”älska dig själv”, som en motsats till att inte tycka om dig själv, utan tillåta dig själv…. Och när du tillåter, så förändras du, 

Jag tror det tar oss bortom polarisering; jag tycker det är viktigt 

Ram Bass

landscape nature person hands

Holism evidens och sjukvården

Det finns många vårdmetoder som inte går att utvärdera med randomiserade studier och kontrollgrupper. Exempelvis samtal, …

Andning visning och praktik

Jag jobbar i en fantastisk organisation/praktik som heter Handlaget där många olika typer av terapeuter arbetar med allt …